Strax före jul lämnar vi ett vintervitt Sverige och flyger till Madeira. Vi landar utanför huvudstaden Funchal. Vi får senare veta att flygplatsen är en av de allra svåraste platserna att landa på. Men det har vi ingen aning om.
Vi hoppas på sol och vackert väder. De enda solstrålarna vi ser under veckan, är de vi träffar på första dagen. Sedan är det regn, blåst och ännu mer regn. Men luften är mild. Lätt att förstå att det växer så det knakar. En sån grönska har jag aldrig tidigare upplevt.
Vi intalar oss att det är ett milt sommarregn. Men allt efter dagarna går, övergår det milda sommarregnet i hård blåst, sidledes. Piskande regn. Översvämningar. En ung kille som jobbar på hotellet, berättar att han aldrig har upplevt en så regnig vinter som den här. Vad vi inte vet, är att efter vår vistelse här, kommer ett ännu värre skyfall och skapar översvämningar som förstör gatorna i huvudstaden Funchal.
Men nu har vi just kommit hit till Madeira och är lyckligt ovetande om de regn som ska falla.
Funchal är känt för sina juldekorationer. Träden är upplysta av tusentals lampor.
Man blir lätt imponerad av alla färger, när man kommer från vintervita Norden.
Palmer och papegojblommor som ska bli ett bestående minne från Madeira.
Rosor blommar mitt i vintern.
En ensam fluga varslar om sommarens plåga.
Vi har valt att bo på ett stort hotell nära havet. Hotellet presenteras med imponerande bilder av utomhuspool, sol och bad.
Väl på plats förändras bilden snabbt. Stort och lyxigt hotell. Men nästan öde. Var är gästerna? Vi är några få som tassar omkring i de enorma lokalerna. Poolerna är avstängda och havsvågorna slår upp över hela poolområdet. Ett par besök i inomhuspoolen och bastun hinner vi med. Ensamma, bara vi.
Utsikten från vårt rum på åttonde våningen är däremot himmelsk. På behörigt avstånd från de fräsande havsvågorna.
Men vi är jeansfolk. Inte de vita dukarnas belevade gäster. Vi letar oss snabbt fram till en pub mitt emot hotellet. Där kan vi sitta ett par timmar och smutta på en öl. Men eftersom det inte heller här är någon trängsel, får vi gå någon annanstans för att se mänskliga varelser.
Påminn mig om att jag aldrig mer ska klaga på trängseln på de brittiska pubarna. Nästa gång ska jag njuta av att stå intryckt i ett hörn och balansera en halvljummen lager på någon skum, engelsk eller skotsk kvarterspub. Jag lovar.
Vi passar nog inte på lyxhotell. Nästa gång återgår vi till tvåstjärnigt. Lite skit i hörnen och dörrar som inte går att stänga, kan man stå ut med. Men utsikten skulle jag vilja behålla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar