Paris är nog min favorit bland storstäder. Jag har inte sett så många, men jämfört med London, Stockholm, Prag och Edinburgh är Paris outstanding. Rom har jag förstås inte sett ännu. Det har jag stora förväntningar inför.
Hur kan en plats som Paris bli så mytomspunnen?
Hur kan den upplevas som lugn, trots att trafiken mullrar runt öronen?
Jag har inget svar.
Jag kan bara instämma i andras euforiska utläggningar om Paris.
Maken och jag bokstavligen klämmer in en långweekend, torsdag till söndag. Aldrig har en helg innehållit så många upplevelser som den helgen.
Min äkta hälft har klart deklarerat att han absolut inte vill gå runt och titta på de vanliga sevärdheterna, som Eiffeltornet och Triumfbågen.
Jag lovar dyrt och heligt att så inte ska ske. Han får bestämma vart vi ska gå. Jag ska snällt följa med.
Men det händer något när man är i Paris.
Plötsligt sitter vi bara där, på Champs Elysees, med en pirog, en pizza och en öl, alldeles precis framför Triumfbågen. Ingenting planerat - det bara sker.
Jag har varit i Paris en gång tidigare.
Då hette platsen Place de l´étoile.
12 avenyer strålar samman som en stjärna.
Idag kallas platsen för Place Charles de Gaulle.
Samma plats.
En annan tid.
Trafiken dånar.
Franska språket är det skralt med.
Vi njuter.
Vi vandrar uppför och nerför Champs Elysees.
Sämre promenadstråk kan man ha.
Att se Triumfbågen på nära håll...
Skönt att slippa köra bil.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar