gränsen till Tyskland.
Vi letar oss in i receptionen.
Jag frågar tjejen som sitter där om hon talar engelska.
Jag litar inte på mina franskkunskaper.
Nej, hon talar inte engelska.
Vi försöker med kroppsspråket.
Visar formen av en tipi - en natt - visar ett finger.
Plötsligt övergår tjejen till engelska.
"You want to camp one night?"
Hon måste ha känt sig stärkt i sina vedermödor när hon hör vår "franska".
Plötsligt vågar hon använda sin egen engelska.
Som den engelsklärare jag är, vaknar mina lärarinstinkter.
Jag blir alldeles varm om hjärtat.
Jag berömmer hennes engelska och vi blandar engelska och franska med
kroppsspråk om vartannat.
Vi har en riktigt trevlig stund.
Hon stänger klockan 10 och öppnar klockan 8.
Vi får oss tilldelat ruta nr 91.
Siffran 91 är för mig den svåraste siffran att uttala på franska.
Bra språkträning, tänker vi och beställer bröd - en baguette och en croissant som hämtas 8.30
i morgon bitti i receptionen.
Allt går som på räls.
Vi letar oss fram till vår lilla ruta, nr 91, som blir vårt hem det
närmaste dygnet.
Vi sätter upp tältet, dukar upp det vi inhandlat och
njuuter av en härlig kvällsmåltid.
Livet är härligt!
I ruta 91.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar