De obligatoriska turistattraktionerna måste avverkas.
Jag minns med ett leende i mungipan mitt besök på Slottet.
Det är mitt första besök till Edinburgh, med maken som resesällskap. Det har gått några år sedan dess. Jag är skadad i ett knä och hoppar runt på kryckor.
Vi köper biljett i entrén. Köerna är långa. Efter en blick på mina kryckor erbjuds vi skjuts i en minibuss uppför den branta backen och upp till det allra heligase. Vi seglar förbi horder av turister som kämpar sig upp längs den slingrande vägen upp mot slottet.
Väl uppe vill vi se kronjuvelerna. Köerna är långa. Väldigt långa. Jag skäms lite när vi lotsas förbi kön och släpps in bakvägen.
Vi föses som boskap genom rummen och glider förbi kronjuvelerna på ett rullande band. Ingen får stanna till. Alla ska glida förbi. När vi kommer ut ser vi samma personer i kön som när vi gick in. Vi smyger därifrån. Känner blickarna i nacken.
Jag glider genom hela dagen på Edinburgh Castle.
Gräddfil på grund av kryckor.
Men det är knappt att jag tar mig ner från slottet till tågstationen. Mitt skadade knä klarar inte alla trappor och backar. Det är stopp. Tvärnit. Knäet låser sig. Vägrar samarbeta. Maken får i det närmaste bära mig sista biten.
Jag lovar mig själv att åka tillbaka hit utan kryckor.
Och nu är jag här. Helt oskadad.
Inga problem med Edinburghs backar och trappor.
Medan jag skriver detta, blir jag så inspirerad av Edinburgh, att jag beställer en resa hit igen. Tredje gången gillt.
Jag längtar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar